Det är en lång väg att gå

Det fanns en tid då jag inte kunde sitta i ett auditorium fullt av människor utan att känna en öronbedövande ångest. Låt oss säga att föreläsningen handlade om psykisk hälsa. Jag skulle ha haft så mycket att säga, egentligen. Så många åsikter och tankar. Men jag kunde helt enkelt inte prata inför ett fullt auditorium. Det var fullständigt omöjligt.

Det var inte det att föreläsningarna inte var intressanta, inte alls, jag hade egentligen tankar i överflöd. Men de tankarna överflödades av ångesten och paniken, känslan av värdelöshet. Jag fick aldrig ut tankarna i ord, trots att de pockade på och fanns där. De ville ut. Mina åsikter. Mina tankar. Mina värderingar. Precis som de andras; de som kommenterade föreläsarens ämnen och fick positiv feedback. Jag kunde helt enkelt inte. Det gick inte att få ut orden som fanns där någonstans, långt inne.

Så jag satt tyst. Ihopkrupen och osynlig. Det var vad jag försökte sträva efter. Att vara så osynlig som möjligt. Så att ingen skulle se hur dåligt jag mådde. Så att ingen skulle se hur hjärtat bultade i panik varje gång jag försökte säga något högt, där i salen, framför 80 människor. Det gick inte. Det gick helt enkelt inte.

En dag förändrades det. Mycket tack vare terapisamtal och stöd från alla möjliga håll. Jag fick tillbaka ett uns av självrespekt och bestämde mig för att utmana mig själv. Oavsett hur jobbigt det kändes att öppna munnen och säga mina åsikter så gjorde jag det. Till en början bara som ett experiment. Skulle jag klara av det? Utan att gå under och utan att kvävas av självhat?

Det sjuka är att det faktiskt fungerade. Efter att jag för första gången lyckats, vågat och klarat av att prata inför folk, säga min åsikt och visa mina värderingar, så har det enbart gått uppåt. Framåt. Det tog tid, det måste jag erkänna. De första gångerna jag uttalade mig i stora folksamlingar var ganska fruktansvärda. Självhatet gjorde sig påmint och den där demonen på min axel hånade mig konstant. ”Vem är du att ha åsikter? Vem skulle bry sig om vad du har att säga?”

Med tiden tystnade rösten. Jag övade mig hela tiden på att vara öppen och klar med vad jag tyckte och tänkte. Och det fungerade. Det fungerar. I dag är jag kanske lite för öppen, lite för pådrivande, lite för mycket. Men det är sån jag är. Det är sån jag vill vara. Det tycker jag faktiskt att människor får tycka vad de vill om. Om mina åsikter stör; fint så. Prata med mig om det. Om mina värderingar känns likadana; fint så. Prata med mig om det. Jag vill veta och jag vill lära känna er alla. För precis som jag anser att jag har rätt till mina åsikter så har alla andra precis samma rätt.

Att vara öppen, ödmjuk, diplomatisk och ärlig; det är jag. Och det vågar jag vara. I dag. Inte förra året, inte ens för ett halvår sedan, men nu. Nu är jag den jag är och den jag vill vara. Det kan gå överstyr ibland, det kan jag erkänna, eftersom jag verkligen inte censurerar någonting längre. Jag står för det jag tror på. Det är också det jag vill förmedla.

Alla kan inte tycka om en och alla kan inte hålla med om ens åsikter. Och ändå, bara det, att vi kan förenas i våra olikheter, är enligt mig en stor framgång. Vi kan kompromissa och hitta nya lösningar. Om vi bara ser det, så är vi så mycket starkare tillsammans. En människa kan göra mycket, och om vi är många kan vi göra ännu mer.

Kärlek.
Angelica ♥