Det är en lång väg att gå

Det fanns en tid då jag inte kunde sitta i ett auditorium fullt av människor utan att känna en öronbedövande ångest. Låt oss säga att föreläsningen handlade om psykisk hälsa. Jag skulle ha haft så mycket att säga, egentligen. Så många åsikter och tankar. Men jag kunde helt enkelt inte prata inför ett fullt auditorium. Det var fullständigt omöjligt.

Det var inte det att föreläsningarna inte var intressanta, inte alls, jag hade egentligen tankar i överflöd. Men de tankarna överflödades av ångesten och paniken, känslan av värdelöshet. Jag fick aldrig ut tankarna i ord, trots att de pockade på och fanns där. De ville ut. Mina åsikter. Mina tankar. Mina värderingar. Precis som de andras; de som kommenterade föreläsarens ämnen och fick positiv feedback. Jag kunde helt enkelt inte. Det gick inte att få ut orden som fanns där någonstans, långt inne.

Så jag satt tyst. Ihopkrupen och osynlig. Det var vad jag försökte sträva efter. Att vara så osynlig som möjligt. Så att ingen skulle se hur dåligt jag mådde. Så att ingen skulle se hur hjärtat bultade i panik varje gång jag försökte säga något högt, där i salen, framför 80 människor. Det gick inte. Det gick helt enkelt inte.

En dag förändrades det. Mycket tack vare terapisamtal och stöd från alla möjliga håll. Jag fick tillbaka ett uns av självrespekt och bestämde mig för att utmana mig själv. Oavsett hur jobbigt det kändes att öppna munnen och säga mina åsikter så gjorde jag det. Till en början bara som ett experiment. Skulle jag klara av det? Utan att gå under och utan att kvävas av självhat?

Det sjuka är att det faktiskt fungerade. Efter att jag för första gången lyckats, vågat och klarat av att prata inför folk, säga min åsikt och visa mina värderingar, så har det enbart gått uppåt. Framåt. Det tog tid, det måste jag erkänna. De första gångerna jag uttalade mig i stora folksamlingar var ganska fruktansvärda. Självhatet gjorde sig påmint och den där demonen på min axel hånade mig konstant. ”Vem är du att ha åsikter? Vem skulle bry sig om vad du har att säga?”

Med tiden tystnade rösten. Jag övade mig hela tiden på att vara öppen och klar med vad jag tyckte och tänkte. Och det fungerade. Det fungerar. I dag är jag kanske lite för öppen, lite för pådrivande, lite för mycket. Men det är sån jag är. Det är sån jag vill vara. Det tycker jag faktiskt att människor får tycka vad de vill om. Om mina åsikter stör; fint så. Prata med mig om det. Om mina värderingar känns likadana; fint så. Prata med mig om det. Jag vill veta och jag vill lära känna er alla. För precis som jag anser att jag har rätt till mina åsikter så har alla andra precis samma rätt.

Att vara öppen, ödmjuk, diplomatisk och ärlig; det är jag. Och det vågar jag vara. I dag. Inte förra året, inte ens för ett halvår sedan, men nu. Nu är jag den jag är och den jag vill vara. Det kan gå överstyr ibland, det kan jag erkänna, eftersom jag verkligen inte censurerar någonting längre. Jag står för det jag tror på. Det är också det jag vill förmedla.

Alla kan inte tycka om en och alla kan inte hålla med om ens åsikter. Och ändå, bara det, att vi kan förenas i våra olikheter, är enligt mig en stor framgång. Vi kan kompromissa och hitta nya lösningar. Om vi bara ser det, så är vi så mycket starkare tillsammans. En människa kan göra mycket, och om vi är många kan vi göra ännu mer.

Kärlek.
Angelica ♥

Annonser

DET HÄR ÄR JENNY

[UNSET] (3)[UNSET] (7)

Hej på er! 

Nu då jul och nyår är över, och de flesta också kommit igång med skola/jobb så tänkte också vi kicka igång bloggen lite. I bloggens andra inlägg kommer jag (Jenny) att skriva lite om vem jag är, och i nästa inlägg kommer Angelica berätta mer om sig, så att ni får veta lite mer om personerna bakom Starka tillsammans.

Okej. Jenny heter alltså jag. En nittonårig flicka som just nu bor i Vasa för att studera. Är född i Vörå, och tog studenten vid Vörå samgymnasium våren 2014. Efter det kom jag in på sjukskötarlinjen vid Yrkeshögskolan Novia. Just nu har jag dock en paus i studierna, men tänker fortsätta studera hösten 2015.

Mitt drömjobb är att få jobba med unga som lider av psykisk ohälsa, och dessutom vill jag jobba för att få bort tabun, skammen, skulden och stigmat kring ämnet. Jag har själv flera års erfarenhet av psykisk ohälsa. Allt började egentligen i gymnasiet, då min trasiga själ inte orkade kämpa ensam längre. Mobbningen från högstadiet hade satt sina spår: min självkänsla var på botten, jag var övertygad om att det måste vara nåt fel på mig och att allt var mitt fel, jag levde med ett ständigt självhat och mitt inre var helt enkelt söndertrampat.

Som liten levde jag för att träna och tävla. Då jag var yngre testade jag på en hel del grenar: friidrott, skidning, backhoppning och fotboll. Jag valde att satsa på skidningen, men fotbollen fortsatte jag också med på sidan om. Jag älskade att träna, jag älskade att tävla och jag älskade att få stå på prispallen. Jag hade hittat något jag var bra på, något jag verkligen ville göra.
Tack vare att min storebror höll på med samma grenar som mig, så började jag träna väldigt tidigt. Vilket också innebar att jag utvecklades snabbt. Då jag var liten vann jag allt som oftast och vem tycker inte att det är roligt att tävla om man får vinna? Men, det kommer ju alltid den där dagen då man inte är bäst längre. Då konkurrenterna kommer ikapp en. Då man inte ens kommer sig upp på prispallen. Och det krossade mig. Jag kunde inte hantera situationen. Eller jo, i ett par år gick det. Sedan tog det slut. Jag slutade skida. Jag ville inte mer. Klarade inte av att förlora.

Som tonåring var jag väldigt lugn egentligen. Jag hade ingen trotsperiod. Jag var duktig i skolan, och skolan och studierna var viktiga för mig. Eftersom jag höll på med idrott så var fester ingenting som jag hann (eller ville) syssla med. Smink och utseende var heller inte så viktigt. Idrotten var ju viktig för mig. Men sen, då jag slutade skida i åttan, så hade jag ju mitt i allt en massa tid över. Eller jag höll ju på med fotbollen ännu ett år efter det, men jag hade ändå mycket mer tid över. Det var då jag började fundera mer på hur jag såg ut. Eller mer vad andra tyckte om mig.

Men egentligen var det först i gymnasiet som allting kom ikapp. Då jag insåg vad mobbningen hade gjort med mig. Även om mobbningen slutade efter högstadiet, så var det i gymnasiet som det gjorde som mest ont. Det var då jag insåg allt. Hur trasig jag var. Hur fel jag var. Så istället för att bli mobbad av andra, så blev jag till sist mobbad av mig själv.

2013 på våren så brakade allt. Jag hade försökt hålla allting inom mig så länge, att min kropp bara gav upp. Jag grät grät grät och grät. Började isolera mig. Fastnade i ett självskadebeteende och i ätsörningar. Hatade mig själv, äcklades av mig själv. Tyckte jag var så ruttet värdelös att jag inte var värd att må bra. Det var ju ändå mitt eget fel alltihop.

I slutet av 2013 började panikångestattackerna komma, för det mesta i skolan. Jag skakade, hyperventilerade, trodde jag blivit galen, trodde jag skulle dö, kunde inte andas, hjärtat slog superhårt och det kändes som om jag försvann in i en egen bubbla. Vissa gånger höll panikattackerna på i flera timmar, och då fick kroppen sån syrebrist att jag inte kunde röra på benen eller armarna mer. Äcklig känsla kan jag säga er.

2014 var dock det värsta året. Var in på avdelningsvård vid Vasa centralsjukhus psykiatriska avdelningar sammanlagt fyra gånger det året. Tre gånger var jag frivilligt inskriven, och en gång tvångsvårdad. Jag har varit på tre (eller egentligen fyra) olika avdelningar (vissa bra, vissa förjävliga). Inläggningarna har varit allt mellan en natt till lite över två månader.

Jag har gått i terapi sedan september 2013, och mina psykologer/terapeuter har funkat olika bra. Den allra bästa terapeuten var han jag gick till år 2014 innan jag var tvungen att byta. Nu går jag i DBT (sedan oktober i år) och hoppas på att det ska ge goda resultat. Man tycker ju att 3h terapi i veckan borde vara bra. Träffar också en näringsterapeut ett par gånger i månaden och ska eventuellt (om jag vågar) börja gå och äta lunch en gång i veckan till ätstörningspolikliniken i Vasa.

Nu är jag dock på bättringsvägen, eller i ”recovery” som man också kan kalla det. Jag har äntligen en antidepressiv som funkar och jag tror också på terapin jag går i. Mår bättre än jag gjort på över ett år och är starkare än jag någonsin varit. Visst finns det ännu dagar då jag ligger i sängen och skakar av ångest, men nuförtiden finns det också dagar som är ganska bra.
Livet – jag är på väg tillbaka.

Om ni vill får ni gärna kika in på min blogg där jag har bloggat om min psykiska ohälsa sen juni.

Sänder er massa kärlek. Ni är viktiga, kom ihåg det. Och du är aldrig aldrig ensam!

VAD VEM NÄR HUR VARFÖR?

Hej kära ni! ♥

Tänkte ta och försöka författa ihop ett inlägg om vem vi är, vad vi gör och vad vi vill. Ungefär.

Vi är alltså två finlandssvenska tjejer som tillsammans har startat Starka tillsammans. Vi har länge funderat över vad vi kan göra för att ta upp, belysa och beröra ämnet psykisk ohälsa och till sist fastnade vi för att starta projektet #starkatillsammans. Då vi kom på ordkombinationen så var det ganska självklart att det skulle bli vår slogan, eftersom vi vill ha nåt positivt namn. Nåt som visar att vi aldrig är ensamma.

Så fredagen den 12:e december 2014 är dagen då vi officiellt startade projektet. Det var dagen vi spammade sociala medier om att vi finns. 24 timmar i dygnet 365 dagar om året.

Vi vet båda två hur viktigt det är att få stöd av omgivningen när man mår dåligt – att bara få skriva av sig åt någon som ”vet hur det är”, helt utan prestationskrav, kan vara livsviktigt. För att må bra måste man kunna prata om sina känslor, sånt som hänt och tankar om framtiden. Alla har inte möjligheten att prata med sina närstående, eller hittar inte modet att göra det. Där vill vi komma in som ett extra stöd. Bara för att vi människor helt enkelt är starkast tillsammans.

Vi hoppas och vill att Starka tillsammans ska kunna bli en trygg plats för människor att vända sig till. Främst av allt vill vi vara ett stöd och ett hopp. De människor vi fått mest empati och förståelse av under vår sjukdomstid är sådana som själva har haft det jobbigt – och det är vad vi vill ge tillbaka.

Vi vill vända det vi gått igenom till nåt positivt, och på det viset kunna hjälpa andra som är i liknande situation som vi själva varit i. Vi vill vara en hjälpande hand, nån som man kan vända sig till då allt känns mörkt.

Snart kommer det också att dyka upp enskilda inlägg där både Angelica och Jenny berättar lite mer om sig själva.

Vi vill också påminna er om att vi bara är medmänniskor. Vi har ingen utbildning inom området, men eftersom vi själva har kämpat länge med psykisk ohälsa så vill vi nu ge nåt tillbaka. Vi vill kämpa tillsammans med dig, och visa att det blir bättre. Du är inte ensam. Vi kämpar tillsammans, varje dag.

Just nu finns vi på dessa sociala medier:

Facebook: Starka tillsammans
Instagram:  starkatillsammans
KiK: starkatillsammans
Email: starkatillsammans@outlook.com

Våra privata bloggar hittar ni på:
jennyrenqvist.blogspot.fi
ordomettliv.blogspot.fi

Ta hand om er! Var inte rädda att kontakta oss. Vi finns här. Kärlek.