DET HÄR ÄR JENNY

[UNSET] (3)[UNSET] (7)

Hej på er! 

Nu då jul och nyår är över, och de flesta också kommit igång med skola/jobb så tänkte också vi kicka igång bloggen lite. I bloggens andra inlägg kommer jag (Jenny) att skriva lite om vem jag är, och i nästa inlägg kommer Angelica berätta mer om sig, så att ni får veta lite mer om personerna bakom Starka tillsammans.

Okej. Jenny heter alltså jag. En nittonårig flicka som just nu bor i Vasa för att studera. Är född i Vörå, och tog studenten vid Vörå samgymnasium våren 2014. Efter det kom jag in på sjukskötarlinjen vid Yrkeshögskolan Novia. Just nu har jag dock en paus i studierna, men tänker fortsätta studera hösten 2015.

Mitt drömjobb är att få jobba med unga som lider av psykisk ohälsa, och dessutom vill jag jobba för att få bort tabun, skammen, skulden och stigmat kring ämnet. Jag har själv flera års erfarenhet av psykisk ohälsa. Allt började egentligen i gymnasiet, då min trasiga själ inte orkade kämpa ensam längre. Mobbningen från högstadiet hade satt sina spår: min självkänsla var på botten, jag var övertygad om att det måste vara nåt fel på mig och att allt var mitt fel, jag levde med ett ständigt självhat och mitt inre var helt enkelt söndertrampat.

Som liten levde jag för att träna och tävla. Då jag var yngre testade jag på en hel del grenar: friidrott, skidning, backhoppning och fotboll. Jag valde att satsa på skidningen, men fotbollen fortsatte jag också med på sidan om. Jag älskade att träna, jag älskade att tävla och jag älskade att få stå på prispallen. Jag hade hittat något jag var bra på, något jag verkligen ville göra.
Tack vare att min storebror höll på med samma grenar som mig, så började jag träna väldigt tidigt. Vilket också innebar att jag utvecklades snabbt. Då jag var liten vann jag allt som oftast och vem tycker inte att det är roligt att tävla om man får vinna? Men, det kommer ju alltid den där dagen då man inte är bäst längre. Då konkurrenterna kommer ikapp en. Då man inte ens kommer sig upp på prispallen. Och det krossade mig. Jag kunde inte hantera situationen. Eller jo, i ett par år gick det. Sedan tog det slut. Jag slutade skida. Jag ville inte mer. Klarade inte av att förlora.

Som tonåring var jag väldigt lugn egentligen. Jag hade ingen trotsperiod. Jag var duktig i skolan, och skolan och studierna var viktiga för mig. Eftersom jag höll på med idrott så var fester ingenting som jag hann (eller ville) syssla med. Smink och utseende var heller inte så viktigt. Idrotten var ju viktig för mig. Men sen, då jag slutade skida i åttan, så hade jag ju mitt i allt en massa tid över. Eller jag höll ju på med fotbollen ännu ett år efter det, men jag hade ändå mycket mer tid över. Det var då jag började fundera mer på hur jag såg ut. Eller mer vad andra tyckte om mig.

Men egentligen var det först i gymnasiet som allting kom ikapp. Då jag insåg vad mobbningen hade gjort med mig. Även om mobbningen slutade efter högstadiet, så var det i gymnasiet som det gjorde som mest ont. Det var då jag insåg allt. Hur trasig jag var. Hur fel jag var. Så istället för att bli mobbad av andra, så blev jag till sist mobbad av mig själv.

2013 på våren så brakade allt. Jag hade försökt hålla allting inom mig så länge, att min kropp bara gav upp. Jag grät grät grät och grät. Började isolera mig. Fastnade i ett självskadebeteende och i ätsörningar. Hatade mig själv, äcklades av mig själv. Tyckte jag var så ruttet värdelös att jag inte var värd att må bra. Det var ju ändå mitt eget fel alltihop.

I slutet av 2013 började panikångestattackerna komma, för det mesta i skolan. Jag skakade, hyperventilerade, trodde jag blivit galen, trodde jag skulle dö, kunde inte andas, hjärtat slog superhårt och det kändes som om jag försvann in i en egen bubbla. Vissa gånger höll panikattackerna på i flera timmar, och då fick kroppen sån syrebrist att jag inte kunde röra på benen eller armarna mer. Äcklig känsla kan jag säga er.

2014 var dock det värsta året. Var in på avdelningsvård vid Vasa centralsjukhus psykiatriska avdelningar sammanlagt fyra gånger det året. Tre gånger var jag frivilligt inskriven, och en gång tvångsvårdad. Jag har varit på tre (eller egentligen fyra) olika avdelningar (vissa bra, vissa förjävliga). Inläggningarna har varit allt mellan en natt till lite över två månader.

Jag har gått i terapi sedan september 2013, och mina psykologer/terapeuter har funkat olika bra. Den allra bästa terapeuten var han jag gick till år 2014 innan jag var tvungen att byta. Nu går jag i DBT (sedan oktober i år) och hoppas på att det ska ge goda resultat. Man tycker ju att 3h terapi i veckan borde vara bra. Träffar också en näringsterapeut ett par gånger i månaden och ska eventuellt (om jag vågar) börja gå och äta lunch en gång i veckan till ätstörningspolikliniken i Vasa.

Nu är jag dock på bättringsvägen, eller i ”recovery” som man också kan kalla det. Jag har äntligen en antidepressiv som funkar och jag tror också på terapin jag går i. Mår bättre än jag gjort på över ett år och är starkare än jag någonsin varit. Visst finns det ännu dagar då jag ligger i sängen och skakar av ångest, men nuförtiden finns det också dagar som är ganska bra.
Livet – jag är på väg tillbaka.

Om ni vill får ni gärna kika in på min blogg där jag har bloggat om min psykiska ohälsa sen juni.

Sänder er massa kärlek. Ni är viktiga, kom ihåg det. Och du är aldrig aldrig ensam!

VAD VEM NÄR HUR VARFÖR?

Hej kära ni! ♥

Tänkte ta och försöka författa ihop ett inlägg om vem vi är, vad vi gör och vad vi vill. Ungefär.

Vi är alltså två finlandssvenska tjejer som tillsammans har startat Starka tillsammans. Vi har länge funderat över vad vi kan göra för att ta upp, belysa och beröra ämnet psykisk ohälsa och till sist fastnade vi för att starta projektet #starkatillsammans. Då vi kom på ordkombinationen så var det ganska självklart att det skulle bli vår slogan, eftersom vi vill ha nåt positivt namn. Nåt som visar att vi aldrig är ensamma.

Så fredagen den 12:e december 2014 är dagen då vi officiellt startade projektet. Det var dagen vi spammade sociala medier om att vi finns. 24 timmar i dygnet 365 dagar om året.

Vi vet båda två hur viktigt det är att få stöd av omgivningen när man mår dåligt – att bara få skriva av sig åt någon som ”vet hur det är”, helt utan prestationskrav, kan vara livsviktigt. För att må bra måste man kunna prata om sina känslor, sånt som hänt och tankar om framtiden. Alla har inte möjligheten att prata med sina närstående, eller hittar inte modet att göra det. Där vill vi komma in som ett extra stöd. Bara för att vi människor helt enkelt är starkast tillsammans.

Vi hoppas och vill att Starka tillsammans ska kunna bli en trygg plats för människor att vända sig till. Främst av allt vill vi vara ett stöd och ett hopp. De människor vi fått mest empati och förståelse av under vår sjukdomstid är sådana som själva har haft det jobbigt – och det är vad vi vill ge tillbaka.

Vi vill vända det vi gått igenom till nåt positivt, och på det viset kunna hjälpa andra som är i liknande situation som vi själva varit i. Vi vill vara en hjälpande hand, nån som man kan vända sig till då allt känns mörkt.

Snart kommer det också att dyka upp enskilda inlägg där både Angelica och Jenny berättar lite mer om sig själva.

Vi vill också påminna er om att vi bara är medmänniskor. Vi har ingen utbildning inom området, men eftersom vi själva har kämpat länge med psykisk ohälsa så vill vi nu ge nåt tillbaka. Vi vill kämpa tillsammans med dig, och visa att det blir bättre. Du är inte ensam. Vi kämpar tillsammans, varje dag.

Just nu finns vi på dessa sociala medier:

Facebook: Starka tillsammans
Instagram:  starkatillsammans
KiK: starkatillsammans
Email: starkatillsammans@outlook.com

Våra privata bloggar hittar ni på:
jennyrenqvist.blogspot.fi
ordomettliv.blogspot.fi

Ta hand om er! Var inte rädda att kontakta oss. Vi finns här. Kärlek.