Vi postade nyss Brené Browns Ted Talk (en video) ”The Power of Vulnerability” på vår facebooksida och jag vill dela översättningen med er. Det finns en styrka i sårbarhet. Kom ihåg det.
”Jag tänker inleda med detta: för några år sedan blev jag uppringd av en eventplanerare då jag skulle hålla ett tal, och hon ringde och sa:
– Jag kämpar verkligen med vad jag ska skriva om dig på det lilla flygbladet. Och jag frågade:
– Vad är problemet?
Hon sa: – Tja, jag såg dig tala, och jag tror att jag kommer kalla dig för forskare, men jag är rädd att ingen kommer för att lyssna om jag kallar dig för forskare, eftersom de kommer anta att du är tråkig och irrelevant. Och hon fortsatte:
– Men det jag gillade med ditt föredrag är att du är en historieberättare. Så jag tror jag helt enkelt ska kalla dig för en berättare. Och givetvis reagerade den akademiska, osäkra delen av hos mig sa:
– Du kommer att kalla mig en vad för något? Och hon sa:
– Jag kommer att kalla dig för historieberättare. Och jag bara:
– Varför inte en magisk älva? Låt mig mig fundera ett ögonblick.
Jag försökte samla mod. Och tänkte: Jag är en historieberättare. Jag är en kvalitativ forskare. Jag samlar berättelser, det är det jag sysslar med. Och kanske är berättelser bara besjälad data. Och kanske är jag bara en historieberättare. Så jag svarade:
– Vet du vad? Du kan ju helt enkelt kalla mig för forskar-historieberättare!
Och hon bara:
– Haha, något sådant finns inte.
Så jag är en forskar-historieberättare och jag kommer att prata med er idag — det här handlar om att utvidga sin perception, så jag vill tala till er och berätta några historier om en del av min forskning som i grunden utvidgade min perception och verkligen förändrade mitt sätt att leva, älska, arbeta och vara en förälder.
Och här börjar min berättelse. När jag var en ung forskare, en doktorand hade jag en professor som sa:
– Så här är det, ”om ni inte kan mäta det, finns det inte.” Och jag trodde att han smickrade mig. Så jag frågade:
– Verkligen”? och han svarade:
– Absolut.
Så ni ska förstå, jag har en kandidatexamen i socialt arbete, en magisterexamen i socialt arbete och jag var på väg att få min doktorsexamen i socialt arbete, så under hela min akademiska karriär omgavs jag av människor med attityden att ”livet är stökigt, älska det”. Och jag tänker mer att ”livet är stökigt, städa upp det, organisera det och lägg det i en bentolåda”.
Så att tro att jag hittat min väg, att ha hittat en karriär som tar mig — faktiskt, ett av de största talesätten inom socialt arbete är att man ska möta arbetets obehag; medan jag är mer av: ”slå obehaget på käften släng iväg det och få bara MVG:n”. Det var mitt mantra. Så jag tyckte detta var spännande. Och jag tänkte, vet du du vad, detta är karriären för mig, eftersom jag är intresserad av en del stökiga ämnen.
Men jag vill kunna ordna till dem.
Jag vill förstå dem.
Jag vill ” hacka” mig in i dessa ämnen Jag vet att de är viktiga och lägga ut ”koden” för allmän beskådan.
Så det jag började med var med samhörighet. När du har varit socialarbetare i 10 år inser du att samhörighet är orsaken till att vi finns. Det är vad som ger ändamål och mening i våra liv. Det är vad allt handlar om. Det spelar ingen om du pratar med – människor som arbetar med social rättvisa, mental hälsa och övergrepp och vanvård. Vad vi vet är att samhörighet, förmågan att känna sig samhörig, — är det sätt vi är neurobiologiskt funtade på — det är därför vi är här. Så jag tänkte, vet du vad, jag tänker börja med samhörighet.
Ni vet hur det är när man får ett utvecklingssamtal med chefen och hon berättar 37 saker du gör riktigt bra, och en sak till — en möjlighet till utveckling? Och allt du kan tänka på är ju den där utvecklingsmöjligheten. Det var så mitt arbete gick också, för när frågar folk om kärlek, berättar de om krossade hjärtan. När du frågar folk om tillhörighet, berättar de om sina mest plågsamma erfarenheter av att bli lämnade utanför. Och när du frågar folk om samhörighet, handlade deras berättelser om utanförskap.
Ganska snabbt — efter ungefär sex veckor av forskning sprang jag i denna namnlösa sak som verkligen blottlade samhörighet på ett sätt som jag inte förstod eller någonsin sett. Så jag tog ett steg tillbaka från forskningen och tänkte, jag måste komma underfund med vad det här är för något – och det visade sig vara skam. Och skam kan enkelt förstås bestå av rädslan för utanförskap. Finns det något hos mig som, om andra personer fick reda på det, eller såg det, så skulle jag inte vara värd samhörighet.
Det jag kan avslöja för er om detta är att det är universellt; alla har det. De enda som inte upplever skam är de som inte har någon kapacitet för mänsklig empati eller samhörighet. Ingen vill prata om det, och ju mindre du pratar om det, desto mer har du av det. Det som ligger bakom denna skam, detta ”jag är inte god nog”,– vi känner alla igen den känslan: ”Jag är inte tillräcklig snygg. Jag är inte smal nog, tillräckligt rik, tillräckligt vacker, tillräckligt smart, eller tillräckligt befordrad.” Det som underbyggde detta var olidlig sårbarhet, den här tanken på att samhörighet kräver att vi låter oss själva bli sedda, verkligen sedda.
Och ni vet hur jag känner inför sårbarhet. Jag hatar sårbarhet. Så jag tänkte att detta var min chans att slå tillbaka mot den med min mätsticka. Jag angriper det, jag ska lösa det här, jag ska lägga ett år på detta, jag ska fullkomligt bryta ned skam, jag ska förstå hur sårbarhet fungerar, och jag ska överlista den. Så jag var redo och riktigt ivrig. Som ni vet kommer det inte sluta bra.
Ni vet detta. Så jag kan lära er mycket om skam, men då skulle jag behöva ta alla andras tid. Men jag kan berätta vad allt kokar ned till — och detta kan vara något av det viktigaste jag någonsin lärt mig under årtiondet jag forskade på detta. Mitt enda år blev till sex år, tusentals berättelser, hundratals långa intervjuer, fokusgrupper. Vid en tidpunkt skickade folk journalutdrag och sina berättelser — tusentals bitar av data under sex år – och jag fick grepp om det.
Jag förstod att det var detta skam handlar om, det är så här det fungerar. Jag skrev en bok, jag publicerade en teori, men något var inte som det skulle — och vad det handlade om var att om jag grovt tog människorna jag intervjuat och delade in dem i personer som verkligen har en känsla av värdighet —det är vad detta handlar om, en känsla av värdighet — de har en stark känsla kärlek och samhörighet —och folk som kämpar för det, och folk som alltid undrar om de är bra nog. Det fanns bara en enda variabel som separerade de som har en stark känsla av kärlek och samhörighet och de som verkligen kämpar för det. Och det var att de som har en stark känsla av kärlek och samhörighet tycker att de är värda kärlek och tillhörighet. Det är allt. De tyckte att de är värda det. Och för mig är den svåra biten att det enda som stänger oss ute från samhörighet är vår rädsla att vi inte är värda samhörighet, detta var något jag, personligen och professionellt, kände att jag behövde förstå bättre. Så vad jag gjorde var att jag tog alla intervjuer där jag såg värdighet, där jag såg folk leva på det sättet, och granskade enbart dessa.
Vad har dessa människor gemensamt? Jag har ett visst beroende av kontorsmaterial – men det är en annan föreläsning. Så jag hade en Manilamapp och jag hade en överstrykningspenna och jag funderade, vad ska kalla denna forskning för och de första ordet som dök upp var ”helhjärtat”. Dessa är helhjärtade personer som lever från denna djupa känsla av värdighet. Så jag skrev längst upp på Manilamappen, och jag började granska datat. Faktum är att jag först gjorde det i en fyra dagars mycket intensiv dataanalys där jag gick tillbaka, drog fram dessa intervjuer, drog ut berättelserna, drog ut tillfällena. Vad är temat? Vad är mönstret? Min man åkte från stan med ungarna eftersom jag alltid går in i en slags Jackson Pollok-aktig galenskap där jag bara skriver och är i mitt forskarläge.
Och detta är vad jag upptäckte. Att vad de hade gemensamt var en känsla av mod. Och jag vill göra åtskillnad på mod och djärvhet. Mod (courage), den ursprungliga definition av mod när den först tog sig in i det engelska språket — kommer från latinets ord ”cor” som betyder ”hjärta” och den ursprungliga definitionen var att berätta vem man är från sin vidöppna hjärta. Så dessa människor hade helt enkelt modet att vara ofullkomliga.
De hade medkänslan att vara snälla mot sig själva först och sedan andra, eftersom, som det visat sig: vi kan inte utöva medkänsla mot andra människor om vi inte kan vara snälla mot oss själva. Och det sista var att det hade samhörighet och — detta var den svåra biten — sprunget ur autenticitet var de villiga att släppa idén om vilka de trodde sig vara för att vara sig själva, vilket du absolut måste göra för samhörighet.
Det andra de hade gemensamt var detta. De omfattande fullt ut sin sårbarhet. De ansåg att det som gjorde dem sårbara gjorde dem vackra. De pratade inte om sårbarhet som bekvämt, inte heller pratade de om det som plågsamt — som jag hört det benämnas tidigare i intervjuerna om skam. De pratade om det som något nödvändigt. De pratade om villigheten att säga ”jag är älskar dig” först, villigheten att göra någonting där det inte finns några garantier, viljestyrkan att andas medan de väntar på samtalet från doktorn efter sin mammografi. De är beredda att satsa på ett förhållande som kanske eller kanske inte kommer att funka. De ansåg att detta var grundläggande.
Personligen betraktade jag det som ett förräderi. Jag kunde inte tro att jag vigt mig åt att forska —definitionen av forskning är att kontrollera och förutsäga, att studera fenomen, av den explicita anledningen att kontrollera och förutse. Och nu hade mig uppdrag att kontrollera och förutse resulterat i svaret att sättet att leva är att göra det med sårbarhet och sluta kontrollera och förutse. Detta ledde till ett litet sammanbrott — som faktiskt var lite mer som detta.
Och det gjorde det. Jag kallade det för sammanbrott, min terapeut ser det som ett andligt uppvaknande. Andligt uppvaknande låter bättre än sammanbrott, men jag försäkrar er att det var ett sammanbrott. Och jag var tvungen att lägga undan min data och skaffa en terapeut. Jag ska berätta något för er: man vet vem man är när man ringer någon av sina vänner och säger: – Jag tror behöver träffa en terapeut. Har du någon att rekommendera? För några av mina vänner svarade – Woah, jag skulle inte vilja vara din terapeut. Så jag frågade: Vad menar ni? Och de svarade:
– Jag menar bara att du, du vet… Ta inte med dig din mätsticka.
Och jag svarade: – Okej.
Så jag hittade en terapeut. Vid mitt första möte med henne, Diana — tog jag med min lista på hur helhjärtade människor lever, och satte mig ned. Och hon frågade: – Hur är det? Och jag svarade: – Det är utmärkt. Jag mår bra. Hon frågade: – Vad händer? Och detta är en terapeut som går till terapeuter, vi måste gå till dessa, för deras ”bullshitmätare” är bra. Så jag sa ”Så här är det, jag har det kämpigt” Och hon frågade: – Med vad? Och jag svarade: – Tja, jag har ett problem med sårbarhet. Och jag vet att sårbarhet är kärnan hos skam och rädsla och vår kamp för värdighet, men det verkar även som att det är födelseplatsen för lycka, för kreativitet för tillhörighet, för kärlek. Och jag tror att jag har ett problem och behöver viss hjälp. Och fortsatte: – Men så här är det, inga familjegrejer, ingen barndomsskit. – Jag behöver bara några strategier. Och sedan sa jag: – Det är inte bra, va? Och hon svarade: – Det är varken bra eller dåligt – Det är bara vad det är. Och jag sa: – Åh, herregud. Det här kommer vara drygt.
Och det var det, men ändå inte. Och det tog cirka ett år. Och ni vet hur det finns folk som, när de inser att sårbarhet och ömhet är viktigt, underkastar sig det och går in i det. A: det är inte jag och B: jag umgås inte ens med sådana människor. För mig var det en årslångt gatuslagsmål. Det var ett boxningsmatch. Sårbarheten slog och jag slog tillbaka. Jag förlorade striden, men vann antagligen tillbaka mitt liv.
Då jag gick tillbaka till min forskning och spenderade de följande två åren med att riktigt försöka förstå vad de, de helhjärtade, gör för val, och vad vi gör med sårbarhet. Varför kämpar vi så mycket med det? Är jag ensam med att kämpa med sårbarhet?
Nä. Jag lärde mig följande. Vi bedövar sårbarhet — när vi väntar på samtalet. En kul grej, jag skickade ut ett meddelande på Twitter och Facebook som frågade ”Hur definierar du sårbarhet?” Vad får dig att känna dig sårbar?” Och inom en och en halv timme fick jag 150 svar. Eftersom jag vill veta vad folk ansåg. Att be min man om hjälp, eftersom jag är sjuk, och vi är nygifta; att ta initiativ till sex med min man; att ta initiativ till sex med min fru; att bli nobbad; att be någon om en träff; att vänta på att en doktor ska ringa upp; få sparken; sparka folk — det är världen vi lever i. Vi lever i en sårbar värld. Och ett av sätten vi hanterar den på är att vi dövar sårbarheten.
Och jag anser att det finns belägg för detta — och det är inte den enda anledning till att dessa belägg finns, men jag tror att det är en stor anledning — vi är den mest skuldsatta, överviktiga, beroende och medicinerade vuxna befolkningen i den amerikanska historien. Problemet är — och detta är något forskningen lärde mig — att du inte selektivt kan välja att döva en känsla. Du kan inte bara säga, här är är all skit. Här är sårbarhet, sorg, skam, rädsla, besvikelse, det vill jag inte känna. Jag tar några öl och en banannötsmuffins. Det vill jag inte känna.
Mitt yrke går ut på att mig hacka in i era liv. Gud. Man kan inte döva dessa svåra känslor utan att bedöva affekterna, våra känslor. Man kan inte selektivt döva känslor. Så när man dövar dessa, dövar man glädje, tacksamhet, lycka. Och då känner vi oss eländiga, och vi söker syfte och mening, och då känner vi oss sårbara, så då tar vi oss ett par öl och en banannötsmuffins. Och det blir en farligt kretslopp.
Något jag tror vi måste tänka på är varför och hur vi dövar. Och det måste inte bara vara ett beroende. Det andra vi gör är att vi gör allt osäkert säkert. Religion har förvandlats från en tro på tillit och mysterier till säkerhet. Jag har rätt, du har fel. Håll käften. Det är det. Bara säkerhet. Ju räddare vi är, ju mer sårbara är vi, ju mer rädda blir vi. Det är varför politiken ser ut som den gör idag. Det finns ingen diskurs längre. Det finns inget samtal. Bara beskyllningar. Vet ni hur beskyllningar beskrivs i forskningen? Som ett sätt bli av med smärta och obehag. Vi förbättrar. Om det är någon som vill se sitt liv se ut så, är det jag. Men det funkar inte. Eftersom vad vi gör är att vi tar fett från våra arslen och implanterar det i våra kinder. Vilket, hoppas jag, om hundra år kommer få att se tillbaka och tänka, ”Wow”…
Och vi förbättrar, farligt nog, våra barn. Jag ska berätta vad vi tror om våra barn. De är konstruerade för kamp när de föds. Och när man håller dessa perfekta bebisar i sin hand är inte vår uppgift att säga, ”titta på henne, hon är perfekt. Mitt ansvar är att få henna fortsätta vara det — se till att hon kommer med i tennislaget i femte klass och Yale i sjunde. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att titta och säga, ”Vet du vad? Du är inte perfekt och du är konstruerad för kämpa i tillvaron, men du är värd kärlek och tillhörighet.”
Det är vår uppgift. Visa mig en generation barn uppväxta på det sättet, så kommer vi lösa samhällsproblemen. Vi låtsas att våra handlingar inte påverkar människor. Vi gör det privat. Vi gör det på våra företag — oavsett om det är ett nödpaket, ett oljeutsläpp, produktåterkallning — vi låtsas att det vi gör inte påverkar andra särskilt mycket. Jag vill säga till företag att detta inte är vår första rodeo. Vi vill vara att ni ska vara autentiska och jordnära och säga, ”Vi är ledsna. Vi fixar det.”
Men det finns ett annat sätt, och det jag vill att ni tar med er. Detta är vad jag upptäckt: låt oss själva bli sedda, djupt sedda, sårbart sedda; att älska helhjärtat; även fast det inte finns några garantier — och det är otroligt svårt, och jag säger er att det är plågsamt svårt att som förälder — utöva tacksamhet och glädje i dessa ögonblick av skräck, när vi undrar, ”kan jag älska dig så mycket? Kan jag tro på detta så passionerat? Kan jag brinna så mycket för detta?” Att bara kunna stanna upp istället för att måla upp scenarion om vad som kan hända, att säga, ”jag är bara så tacksam för att känna mig så här sårbar, det innebär att jag lever.”
Och till sist, det jag anser vara det mest centrala är att tro på att vi är tillräckliga. När vi arbetar utifrån attityden, ”jag är tillräcklig,” så slutar vi gapa och börjar lyssna, vi är snällare och varsammare med människorna runt omkring oss, och vi är snällare och varsammare mot oss själva.
Det var allt jag hade att säga. Tack.”
Brené Brown, 2010
![[UNSET] (3)](https://starkatillsammans.files.wordpress.com/2015/01/unset-3.jpg)
![[UNSET] (7)](https://starkatillsammans.files.wordpress.com/2015/01/unset-7.jpg)
Starka tillsammans 