Jag har köpt en bil

På nåt sätt ger den här låten mig hopp. Lars Winnerbäcks ”Köpt en bil”. Klicka på länken i slutet av inlägget om ni vill höra på den. ♥

Det är också just det vi vill förmedla i intervjun som publicerades på svenska.yle.fi/halsa i dag. Vi vill förmedla hopp. Hur otroligt och konstigt och obegripligt det än låter när man befinner sig i kolmörkret så finns det hopp. Alltid.

Min läkare skrev det åt mig en gång. ”Det finns alltid hopp. Alltid.”

Det är ord jag tagit med mig och det är ord som etsat sig fast hos mig.

”Oavsett hur dåligt du än mår, hur skit du än känner dig och hur djupt depressionen än tar dig, så har du ett människovärde.”

Det finns hopp. Styrka. Glädje. Lita på det, hur svårt det än känns. Hur lång tid det än tar att komma dit. Det finns hopp, hjälp och människor som bryr sig.

Artikeln som Jenny och jag deltog i finns här. Läs om ni orkar, läs om ni vill. Skriv era berättelser till Svenska Yle. Helt anonymt. Om ni vill och om ni orkar.

Massa kramar,
Angelica

Och jag har köpt en bil, jag ser skogar och äng, och jag vet vad min bok aldrig ska handla om igen.

Jag har köpt en bil, nu ska jag åka ut till havet
Så ska jag se vad som händer
vid vågorna och vinden
Jag har köpt en bil,
svart som korpen på Athena
Jag ser vidsträckta fält
och en himmel blå
Någonting har lossnat
kring handled och vrist
Jag hör en sång från förr
med en ny artist

Men det är så långt långt nu
till tvåtusensju
och det blir längre för varje dag
Den gamla spegeln är hel igen
och där står du och jag

Och jag har köpt en bil
Jag ser skogar och äng
Och jag vet vad min bok
aldrig ska handla om igen
Jag har skurat golvet
Ja, jag har mina stunder
Jag ska riva ner tapeter
och se vad som finns under

Jag har aldrig dansat tango
Det kan va någonting för mig
I alla fall den finska varianten
Och i alla fall med dig
Och sen när du kommer hit
när du har tid och lust
så åker vi bort från allt det här,
mot hotellen och historierna längs vägen

Jag kan berätta sen, för vi var där
Ja, vi var där
I musiken och teatern
I festen och fabriken
I ångesten och lusten
Och jag blev kvar i musiken
Det var helt enkelt min stil

Och för några av sångerna har jag köpt en bil.

Annonser

Veckan för mental hälsa

Vi på Starka Tillsammans vill naturligtvis också ta upp Mentalhälsoveckan/Mielenterveysviikko som pågår nu den här veckan, på så många sätt vi kan. I dag vill jag bara tipsa om Svenska Yles satsning på just den här veckan. Den handlar om ”vägen ut ur depressionen” och man kan helt anonymt (om man vill) skicka in sina berättelser. Sidan hittar ni här.

Jag har redan skickat in min berättelse, och om ni är intresserade av den så finns den här. Utöver det medverkade jag i trailern inför veckan som släpptes på Svenska Yle Nyheters facebooksida i går. Den kan ni se här nedan, om ni vill.

Kramar och massa kärlek! Glöm aldrig att vi finns här och att det är fritt fram att kontakta oss. Vi ÄR starkare tillsammans.

♥♥ Angelica

Det är en lång väg att gå

Det fanns en tid då jag inte kunde sitta i ett auditorium fullt av människor utan att känna en öronbedövande ångest. Låt oss säga att föreläsningen handlade om psykisk hälsa. Jag skulle ha haft så mycket att säga, egentligen. Så många åsikter och tankar. Men jag kunde helt enkelt inte prata inför ett fullt auditorium. Det var fullständigt omöjligt.

Det var inte det att föreläsningarna inte var intressanta, inte alls, jag hade egentligen tankar i överflöd. Men de tankarna överflödades av ångesten och paniken, känslan av värdelöshet. Jag fick aldrig ut tankarna i ord, trots att de pockade på och fanns där. De ville ut. Mina åsikter. Mina tankar. Mina värderingar. Precis som de andras; de som kommenterade föreläsarens ämnen och fick positiv feedback. Jag kunde helt enkelt inte. Det gick inte att få ut orden som fanns där någonstans, långt inne.

Så jag satt tyst. Ihopkrupen och osynlig. Det var vad jag försökte sträva efter. Att vara så osynlig som möjligt. Så att ingen skulle se hur dåligt jag mådde. Så att ingen skulle se hur hjärtat bultade i panik varje gång jag försökte säga något högt, där i salen, framför 80 människor. Det gick inte. Det gick helt enkelt inte.

En dag förändrades det. Mycket tack vare terapisamtal och stöd från alla möjliga håll. Jag fick tillbaka ett uns av självrespekt och bestämde mig för att utmana mig själv. Oavsett hur jobbigt det kändes att öppna munnen och säga mina åsikter så gjorde jag det. Till en början bara som ett experiment. Skulle jag klara av det? Utan att gå under och utan att kvävas av självhat?

Det sjuka är att det faktiskt fungerade. Efter att jag för första gången lyckats, vågat och klarat av att prata inför folk, säga min åsikt och visa mina värderingar, så har det enbart gått uppåt. Framåt. Det tog tid, det måste jag erkänna. De första gångerna jag uttalade mig i stora folksamlingar var ganska fruktansvärda. Självhatet gjorde sig påmint och den där demonen på min axel hånade mig konstant. ”Vem är du att ha åsikter? Vem skulle bry sig om vad du har att säga?”

Med tiden tystnade rösten. Jag övade mig hela tiden på att vara öppen och klar med vad jag tyckte och tänkte. Och det fungerade. Det fungerar. I dag är jag kanske lite för öppen, lite för pådrivande, lite för mycket. Men det är sån jag är. Det är sån jag vill vara. Det tycker jag faktiskt att människor får tycka vad de vill om. Om mina åsikter stör; fint så. Prata med mig om det. Om mina värderingar känns likadana; fint så. Prata med mig om det. Jag vill veta och jag vill lära känna er alla. För precis som jag anser att jag har rätt till mina åsikter så har alla andra precis samma rätt.

Att vara öppen, ödmjuk, diplomatisk och ärlig; det är jag. Och det vågar jag vara. I dag. Inte förra året, inte ens för ett halvår sedan, men nu. Nu är jag den jag är och den jag vill vara. Det kan gå överstyr ibland, det kan jag erkänna, eftersom jag verkligen inte censurerar någonting längre. Jag står för det jag tror på. Det är också det jag vill förmedla.

Alla kan inte tycka om en och alla kan inte hålla med om ens åsikter. Och ändå, bara det, att vi kan förenas i våra olikheter, är enligt mig en stor framgång. Vi kan kompromissa och hitta nya lösningar. Om vi bara ser det, så är vi så mycket starkare tillsammans. En människa kan göra mycket, och om vi är många kan vi göra ännu mer.

Kärlek.
Angelica ♥

Tips: Brené Brown

Vi postade nyss Brené Browns Ted Talk (en video) ”The Power of Vulnerability” på vår facebooksida och jag vill dela översättningen med er. Det finns en styrka i sårbarhet. Kom ihåg det.

”Jag tänker inleda med detta: för några år sedan blev jag uppringd av en eventplanerare då jag skulle hålla ett tal, och hon ringde och sa:

– Jag kämpar verkligen med vad jag ska skriva om dig på det lilla flygbladet. Och jag frågade:
– Vad är problemet?

Hon sa: – Tja, jag såg dig tala, och jag tror att jag kommer kalla dig för forskare, men jag är rädd att ingen kommer för att lyssna om jag kallar dig för forskare, eftersom de kommer anta att du är tråkig och irrelevant. Och hon fortsatte:
– Men det jag gillade med ditt föredrag
är att du är en historieberättare. Så jag tror jag helt enkelt ska kalla dig för en berättare. Och givetvis reagerade den akademiska, osäkra delen av hos mig sa:
– Du kommer att kalla mig en vad för något? Och hon sa:
– Jag kommer att kalla dig för historieberättare.
Och jag bara:
– Varför inte en magisk älva?
 Låt mig mig fundera ett ögonblick.
Jag försökte samla mod. Och tänkte: Jag är en historieberättare. Jag är en kvalitativ forskare. Jag samlar berättelser, det är det jag sysslar med. Och kanske är berättelser bara besjälad data. Och kanske är jag bara en historieberättare. Så jag svarade:
– Vet du vad?
Du kan ju helt enkelt kalla mig för forskar-historieberättare!
Och hon bara:
– Haha, något sådant finns inte.

Så jag är en forskar-historieberättare och jag kommer att prata med er idag — det här handlar om att utvidga sin perception, så jag vill tala till er och berätta några historier om en del av min forskning som i grunden utvidgade min perception och verkligen förändrade mitt sätt att leva, älska, arbeta och vara en förälder.

Och här börjar min berättelse. När jag var en ung forskare, en doktorand hade jag en professor som sa:
– Så här är det, ”om ni inte kan mäta det, finns det inte.” Och jag trodde att han smickrade mig. Så jag frågade:
– Verkligen”? och han svarade:
– Absolut.

Så ni ska förstå, jag har en kandidatexamen i socialt arbete, en magisterexamen i socialt arbete och jag var på väg att få min doktorsexamen i socialt arbete, så under hela min akademiska karriär omgavs jag av människor med attityden att ”livet är stökigt, älska det”. Och jag tänker mer att ”livet är stökigt, städa upp det, organisera det och lägg det i en bentolåda”. 

Så att tro att jag hittat min väg, att ha hittat en karriär som tar mig — faktiskt, ett av de största talesätten inom socialt arbete är att man ska möta arbetets obehag; medan jag är mer av: ”slå obehaget på käften släng iväg det och få bara MVG:n”. Det var mitt mantra. Så jag tyckte detta var spännande. Och jag tänkte, vet du du vad, detta är karriären för mig, eftersom jag är intresserad av en del stökiga ämnen.
Men jag vill kunna ordna till dem.
Jag vill förstå dem.
Jag vill ” hacka” mig in i dessa ämnen Jag vet att de är viktiga och lägga ut ”koden” för allmän beskådan.

Så det jag började med var med samhörighet. När du har varit socialarbetare i 10 år inser du att samhörighet är orsaken till att vi finns. Det är vad som ger ändamål och mening i våra liv. Det är vad allt handlar om. Det spelar ingen om du pratar med – människor som arbetar med social rättvisa, mental hälsa och övergrepp och vanvård. Vad vi vet är att samhörighet, förmågan att känna sig samhörig, — är det sätt vi är neurobiologiskt funtade på — det är därför vi är här. Så jag tänkte, vet du vad, jag tänker börja med samhörighet.

Ni vet hur det är när man får ett utvecklingssamtal med chefen och hon berättar 37 saker du gör riktigt bra, och en sak till — en möjlighet till utveckling? Och allt du kan tänka på är ju den där utvecklingsmöjligheten. Det var så mitt arbete gick också, för när frågar folk om kärlek, berättar de om krossade hjärtan. När du frågar folk om tillhörighet, berättar de om sina mest plågsamma erfarenheter av att bli lämnade utanför. Och när du frågar folk om samhörighet, handlade deras berättelser om utanförskap.

Ganska snabbt — efter ungefär sex veckor av forskning sprang jag i denna namnlösa sak som verkligen blottlade samhörighet på ett sätt som jag inte förstod eller någonsin sett. Så jag tog ett steg tillbaka från forskningen och tänkte, jag måste komma underfund med vad det här är för något – och det visade sig vara skam. Och skam kan enkelt förstås bestå av rädslan för utanförskap. Finns det något hos mig som, om andra personer fick reda på det, eller såg det, så skulle jag inte vara värd samhörighet.

Det jag kan avslöja för er om detta är att det är universellt; alla har det. De enda som inte upplever skam är de som inte har någon kapacitet för mänsklig empati eller samhörighet. Ingen vill prata om det, och ju mindre du pratar om det, desto mer har du av det. Det som ligger bakom denna skam, detta ”jag är inte god nog”,– vi känner alla igen den känslan: ”Jag är inte tillräcklig snygg. Jag är inte smal nog, tillräckligt rik, tillräckligt vacker, tillräckligt smart, eller tillräckligt befordrad.” Det som underbyggde detta var olidlig sårbarhet, den här tanken på att samhörighet kräver att vi låter oss själva bli sedda, verkligen sedda.

Och ni vet hur jag känner inför sårbarhet. Jag hatar sårbarhet. Så jag tänkte att detta var min chans att slå tillbaka mot den med min mätsticka. Jag angriper det, jag ska lösa det här, jag ska lägga ett år på detta, jag ska fullkomligt bryta ned skam, jag ska förstå hur sårbarhet fungerar, och jag ska överlista den. Så jag var redo och riktigt ivrig. Som ni vet kommer det inte sluta bra.

Ni vet detta. Så jag kan lära er mycket om skam, men då skulle jag behöva ta alla andras tid. Men jag kan berätta vad allt kokar ned till — och detta kan vara något av det viktigaste jag någonsin lärt mig under årtiondet jag forskade på detta. Mitt enda år blev till sex år, tusentals berättelser, hundratals långa intervjuer, fokusgrupper. Vid en tidpunkt skickade folk journalutdrag och sina berättelser — tusentals bitar av data under sex år – och jag fick grepp om det.

Jag förstod att det var detta skam handlar om, det är så här det fungerar. Jag skrev en bok, jag publicerade en teori, men något var inte som det skulle — och vad det handlade om var att om jag grovt tog människorna jag intervjuat och delade in dem i personer som verkligen har en känsla av värdighet —det är vad detta handlar om, en känsla av värdighet — de har en stark känsla kärlek och samhörighet —och folk som kämpar för det, och folk som alltid undrar om de är bra nog. Det fanns bara en enda variabel som separerade de som har en stark känsla av kärlek och samhörighet och de som verkligen kämpar för det. Och det var att de som har en stark känsla av kärlek och samhörighet tycker att de är värda kärlek och tillhörighet. Det är allt. De tyckte att de är värda det. Och för mig är den svåra biten att det enda som stänger oss ute från samhörighet är vår rädsla att vi inte är värda samhörighet, detta var något jag, personligen och professionellt, kände att jag behövde förstå bättre. Så vad jag gjorde var att jag tog alla intervjuer där jag såg värdighet, där jag såg folk leva på det sättet, och granskade enbart dessa.

Vad har dessa människor gemensamt? Jag har ett visst beroende av kontorsmaterial – men det är en annan föreläsning. Så jag hade en Manilamapp och jag hade en överstrykningspenna och jag funderade, vad ska kalla denna forskning för och de första ordet som dök upp var ”helhjärtat”. Dessa är helhjärtade personer som lever från denna djupa känsla av värdighet. Så jag skrev längst upp på Manilamappen, och jag började granska datat. Faktum är att jag först gjorde det i en fyra dagars mycket intensiv dataanalys där jag gick tillbaka, drog fram dessa intervjuer, drog ut berättelserna, drog ut tillfällena. Vad är temat? Vad är mönstret? Min man åkte från stan med ungarna eftersom jag alltid går in i en slags Jackson Pollok-aktig galenskap där jag bara skriver och är i mitt forskarläge.

Och detta är vad jag upptäckte. Att vad de hade gemensamt var en känsla av mod. Och jag vill göra åtskillnad på mod och djärvhet. Mod (courage), den ursprungliga definition av mod när den först tog sig in i det engelska språket — kommer från latinets ord ”cor” som betyder ”hjärta” och den ursprungliga definitionen var att berätta vem man är från sin vidöppna hjärta. Så dessa människor hade helt enkelt modet att vara ofullkomliga.

De hade medkänslan att vara snälla mot sig själva först och sedan andra, eftersom, som det visat sig: vi kan inte utöva medkänsla mot andra människor om vi inte kan vara snälla mot oss själva. Och det sista var att det hade samhörighet och — detta var den svåra biten — sprunget ur autenticitet var de villiga att släppa idén om vilka de trodde sig vara för att vara sig själva, vilket du absolut måste göra för samhörighet.

Det andra de hade gemensamt var detta. De omfattande fullt ut sin sårbarhet. De ansåg att det som gjorde dem sårbara gjorde dem vackra. De pratade inte om sårbarhet som bekvämt, inte heller pratade de om det som plågsamt — som jag hört det benämnas tidigare i intervjuerna om skam. De pratade om det som något nödvändigt. De pratade om villigheten att säga ”jag är älskar dig” först, villigheten att göra någonting där det inte finns några garantier, viljestyrkan att andas medan de väntar på samtalet från doktorn efter sin mammografi. De är beredda att satsa på ett förhållande som kanske eller kanske inte kommer att funka. De ansåg att detta var grundläggande.

Personligen betraktade jag det som ett förräderi. Jag kunde inte tro att jag vigt mig åt att forska —definitionen av forskning är att kontrollera och förutsäga, att studera fenomen, av den explicita anledningen att kontrollera och förutse. Och nu hade mig uppdrag att kontrollera och förutse resulterat i svaret att sättet att leva är att göra det med sårbarhet och sluta kontrollera och förutse. Detta ledde till ett litet sammanbrott — som faktiskt var lite mer som detta.

Och det gjorde det. Jag kallade det för sammanbrott, min terapeut ser det som ett andligt uppvaknande. Andligt uppvaknande låter bättre än sammanbrott, men jag försäkrar er att det var ett sammanbrott. Och jag var tvungen att lägga undan min data och skaffa en terapeut. Jag ska berätta något för er: man vet vem man är när man ringer någon av sina vänner och säger: – Jag tror behöver träffa en terapeut. Har du någon att rekommendera? För några av mina vänner svarade – Woah, jag skulle inte vilja vara din terapeut. Så jag frågade: Vad menar ni? Och de svarade:
– Jag menar bara att du, du vet…
Ta inte med dig din mätsticka.
Och jag svarade: – Okej.

Så jag hittade en terapeut. Vid mitt första möte med henne, Diana — tog jag med min lista på hur helhjärtade människor lever, och satte mig ned. Och hon frågade: – Hur är det? Och jag svarade: – Det är utmärkt. Jag mår bra. Hon frågade: – Vad händer? Och detta är en terapeut som går till terapeuter, vi måste gå till dessa, för deras ”bullshitmätare” är bra. Så jag sa ”Så här är det, jag har det kämpigt” Och hon frågade: – Med vad? Och jag svarade: – Tja, jag har ett problem med sårbarhet. Och jag vet att sårbarhet är kärnan hos skam och rädsla och vår kamp för värdighet, men det verkar även som att det är födelseplatsen för lycka, för kreativitet för tillhörighet, för kärlek. Och jag tror att jag har ett problem och behöver viss hjälp. Och fortsatte: – Men så här är det, inga familjegrejer, ingen barndomsskit. – Jag behöver bara några strategier. Och sedan sa jag: – Det är inte bra, va? Och hon svarade: – Det är varken bra eller dåligt – Det är bara vad det är. Och jag sa: – Åh, herregud. Det här kommer vara drygt.

Och det var det, men ändå inte. Och det tog cirka ett år. Och ni vet hur det finns folk som, när de inser att sårbarhet och ömhet är viktigt, underkastar sig det och går in i det. A: det är inte jag och B: jag umgås inte ens med sådana människor. För mig var det en årslångt gatuslagsmål. Det var ett boxningsmatch. Sårbarheten slog och jag slog tillbaka. Jag förlorade striden, men vann antagligen tillbaka mitt liv.

Då jag gick tillbaka till min forskning och spenderade de följande två åren med att riktigt försöka förstå vad de, de helhjärtade, gör för val, och vad vi gör med sårbarhet. Varför kämpar vi så mycket med det? Är jag ensam med att kämpa med sårbarhet?

Nä. Jag lärde mig följande. Vi bedövar sårbarhet — när vi väntar på samtalet. En kul grej, jag skickade ut ett meddelande på Twitter och Facebook som frågade ”Hur definierar du sårbarhet?” Vad får dig att känna dig sårbar?” Och inom en och en halv timme fick jag 150 svar. Eftersom jag vill veta vad folk ansåg. Att be min man om hjälp, eftersom jag är sjuk, och vi är nygifta; att ta initiativ till sex med min man; att ta initiativ till sex med min fru; att bli nobbad; att be någon om en träff; att vänta på att en doktor ska ringa upp; få sparken; sparka folk — det är världen vi lever i. Vi lever i en sårbar värld. Och ett av sätten vi hanterar den på är att vi dövar sårbarheten.

Och jag anser att det finns belägg för detta — och det är inte den enda anledning till att dessa belägg finns, men jag tror att det är en stor anledning — vi är den mest skuldsatta, överviktiga, beroende och medicinerade vuxna befolkningen i den amerikanska historien. Problemet är — och detta är något forskningen lärde mig — att du inte selektivt kan välja att döva en känsla. Du kan inte bara säga, här är är all skit. Här är sårbarhet, sorg, skam, rädsla, besvikelse, det vill jag inte känna. Jag tar några öl och en banannötsmuffins. Det vill jag inte känna.

Mitt yrke går ut på att mig hacka in i era liv. Gud. Man kan inte döva dessa svåra känslor utan att bedöva affekterna, våra känslor. Man kan inte selektivt döva känslor. Så när man dövar dessa, dövar man glädje, tacksamhet, lycka. Och då känner vi oss eländiga, och vi söker syfte och mening, och då känner vi oss sårbara, så då tar vi oss ett par öl och en banannötsmuffins. Och det blir en farligt kretslopp.

Något jag tror vi måste tänka på är varför och hur vi dövar. Och det måste inte bara vara ett beroende. Det andra vi gör är att vi gör allt osäkert säkert. Religion har förvandlats från en tro på tillit och mysterier till säkerhet. Jag har rätt, du har fel. Håll käften. Det är det. Bara säkerhet. Ju räddare vi är, ju mer sårbara är vi, ju mer rädda blir vi. Det är varför politiken ser ut som den gör idag. Det finns ingen diskurs längre. Det finns inget samtal. Bara beskyllningar. Vet ni hur beskyllningar beskrivs i forskningen? Som ett sätt bli av med smärta och obehag. Vi förbättrar. Om det är någon som vill se sitt liv se ut så, är det jag. Men det funkar inte. Eftersom vad vi gör är att vi tar fett från våra arslen och implanterar det i våra kinder. Vilket, hoppas jag, om hundra år kommer få att se tillbaka och tänka, ”Wow”…

Och vi förbättrar, farligt nog, våra barn. Jag ska berätta vad vi tror om våra barn. De är konstruerade för kamp när de föds. Och när man håller dessa perfekta bebisar i sin hand är inte vår uppgift att säga, ”titta på henne, hon är perfekt. Mitt ansvar är att få henna fortsätta vara det — se till att hon kommer med i tennislaget i femte klass och Yale i sjunde. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att titta och säga, ”Vet du vad? Du är inte perfekt och du är konstruerad för kämpa i tillvaron, men du är värd kärlek och tillhörighet.”

Det är vår uppgift. Visa mig en generation barn uppväxta på det sättet, så kommer vi lösa samhällsproblemen. Vi låtsas att våra handlingar inte påverkar människor. Vi gör det privat. Vi gör det på våra företag — oavsett om det är ett nödpaket, ett oljeutsläpp, produktåterkallning — vi låtsas att det vi gör inte påverkar andra särskilt mycket. Jag vill säga till företag att detta inte är vår första rodeo. Vi vill vara att ni ska vara autentiska och jordnära och säga, ”Vi är ledsna. Vi fixar det.”

Men det finns ett annat sätt, och det jag vill att ni tar med er. Detta är vad jag upptäckt: låt oss själva bli sedda, djupt sedda, sårbart sedda; att älska helhjärtat; även fast det inte finns några garantier och det är otroligt svårt, och jag säger er att det är plågsamt svårt att som förälder — utöva tacksamhet och glädje i dessa ögonblick av skräck, när vi undrar, ”kan jag älska dig så mycket? Kan jag tro på detta så passionerat? Kan jag brinna så mycket för detta?” Att bara kunna stanna upp istället för att måla upp scenarion om vad som kan hända, att säga, ”jag är bara så tacksam för att känna mig så här sårbar, det innebär att jag lever.”

Och till sist, det jag anser vara det mest centrala är att tro på att vi är tillräckliga. När vi arbetar utifrån attityden, ”jag är tillräcklig,” så slutar vi gapa och börjar lyssna, vi är snällare och varsammare med människorna runt omkring oss, och vi är snällare och varsammare mot oss själva.

Det var allt jag hade att säga. Tack.”

Brené Brown, 2010

För vi är starka tillsammans

Hej kära ni!

Det händer mycket med Starka Tillsammans just nu. Det är både skrämmande och spännande och intressant och roligt – allt på samma gång i en salig blandning. Förhoppningsvis kommer ni att höra och se mycket mer av oss snart, det är ju er vi fokuserar på. Alla ni som känner er annorlunda eller behöver någon att prata med. Vi är starka tillsammans och det kommer vi att förbli.

Jag tror att det är så människosläktet fungerar. Vi fungerar inte utan varandra. Vi behöver varandras stöd och omtanke, värme och empati – liksom vi behöver varandras sorg, ilska och förvirring. Det hjälper oss att förstå oss själva. Det hjälper oss att förstå andra.

För vi är inte så himla olika, vi människor. Vi känner liknande känslor allihop, i något skede av livet. Även om känslorna och tankarna inte är precis exakt likadana för någon, så känner vi dem. Känslor är en del av livet. En viktig del.

Det är ångest också, när jag tänker på saken. Ångest är ändå en annan sak, åtminstone för mig. Ångest för mig är en massa känslor som samlats i kroppen, som vi är oförmögna att få ut. Ångest är inte det samma som rädsla. Vi reagerar med ångest när något känns farligt, även om det kanske inte alls är det, inte på riktigt. Ångest är bara en känsla, en alarmklocka som signalerar att något är fel. Kanske något från det förflutna som spökar, kanske något i framtiden som oroar. Eller kanske något oförklarligt. Men; det är när den alarmklockan ringer, när ångesten ringer på dörren, som vi finns till allra främst.

Håll inte inne med ångesten. Håll inte inne med känslorna. Det är okej att känna – det är mänskligt att känna. Hur ont det än gör.

All kärlek,
Angelica

en liten uppdatering

Hej på er!

Den här bloggen har varit ganska död hittills. Det är faktiskt inget som någon av oss hade önskat. Precis som för så många av oss som lider av psykisk ohälsa har tiden efter jul och påsk varit extra jobbig för oss. Högtider tär på krafterna.

Jag jobbar fortfarande på mitt inlägg. Det som kunde tituleras ”Jag är Angelica”. Det tar en stund ännu, mest på grund av att jag inte hittar orden. Vet inte vad som beskriver mig eller hur min resa ser ut svart på vitt. Jag vill göra den mer konkret än jag redan gjort på min blogg och det tar tid, men jag hoppas att ni finns där också när jag är klar med mina funderingar.

Jag hoppas att ni orkar leva med oss ännu, trots att vi kämpar på med vårt. Vi är så nära, och ändå så långt borta.

Men trots det så kämpar vi för ER, alla dagar i veckan. Ni som känner mörkret vid varje fotsteg – och ni som lever livet på rosa moln. Vi uppskattar varje liten detalj av era liv. Vad ni än känner att ni orkar/vill/måste/känner att ni vill dela med er av. Varenda litet meddelande gör oss lite starkare och lite mer medvetna om att det vi gör räknas.

Så räkna med oss, är ni snälla, också när vi inte är på topp. För på topp är man bara inte alla dagar.

Något vi dock gör alla dagar är att finnas här. Utnyttja oss allt vad ni hinner, vi finns där ni finns 🙂

Stor kram! – Angelica

DET HÄR ÄR JENNY

[UNSET] (3)[UNSET] (7)

Hej på er! 

Nu då jul och nyår är över, och de flesta också kommit igång med skola/jobb så tänkte också vi kicka igång bloggen lite. I bloggens andra inlägg kommer jag (Jenny) att skriva lite om vem jag är, och i nästa inlägg kommer Angelica berätta mer om sig, så att ni får veta lite mer om personerna bakom Starka tillsammans.

Okej. Jenny heter alltså jag. En nittonårig flicka som just nu bor i Vasa för att studera. Är född i Vörå, och tog studenten vid Vörå samgymnasium våren 2014. Efter det kom jag in på sjukskötarlinjen vid Yrkeshögskolan Novia. Just nu har jag dock en paus i studierna, men tänker fortsätta studera hösten 2015.

Mitt drömjobb är att få jobba med unga som lider av psykisk ohälsa, och dessutom vill jag jobba för att få bort tabun, skammen, skulden och stigmat kring ämnet. Jag har själv flera års erfarenhet av psykisk ohälsa. Allt började egentligen i gymnasiet, då min trasiga själ inte orkade kämpa ensam längre. Mobbningen från högstadiet hade satt sina spår: min självkänsla var på botten, jag var övertygad om att det måste vara nåt fel på mig och att allt var mitt fel, jag levde med ett ständigt självhat och mitt inre var helt enkelt söndertrampat.

Som liten levde jag för att träna och tävla. Då jag var yngre testade jag på en hel del grenar: friidrott, skidning, backhoppning och fotboll. Jag valde att satsa på skidningen, men fotbollen fortsatte jag också med på sidan om. Jag älskade att träna, jag älskade att tävla och jag älskade att få stå på prispallen. Jag hade hittat något jag var bra på, något jag verkligen ville göra.
Tack vare att min storebror höll på med samma grenar som mig, så började jag träna väldigt tidigt. Vilket också innebar att jag utvecklades snabbt. Då jag var liten vann jag allt som oftast och vem tycker inte att det är roligt att tävla om man får vinna? Men, det kommer ju alltid den där dagen då man inte är bäst längre. Då konkurrenterna kommer ikapp en. Då man inte ens kommer sig upp på prispallen. Och det krossade mig. Jag kunde inte hantera situationen. Eller jo, i ett par år gick det. Sedan tog det slut. Jag slutade skida. Jag ville inte mer. Klarade inte av att förlora.

Som tonåring var jag väldigt lugn egentligen. Jag hade ingen trotsperiod. Jag var duktig i skolan, och skolan och studierna var viktiga för mig. Eftersom jag höll på med idrott så var fester ingenting som jag hann (eller ville) syssla med. Smink och utseende var heller inte så viktigt. Idrotten var ju viktig för mig. Men sen, då jag slutade skida i åttan, så hade jag ju mitt i allt en massa tid över. Eller jag höll ju på med fotbollen ännu ett år efter det, men jag hade ändå mycket mer tid över. Det var då jag började fundera mer på hur jag såg ut. Eller mer vad andra tyckte om mig.

Men egentligen var det först i gymnasiet som allting kom ikapp. Då jag insåg vad mobbningen hade gjort med mig. Även om mobbningen slutade efter högstadiet, så var det i gymnasiet som det gjorde som mest ont. Det var då jag insåg allt. Hur trasig jag var. Hur fel jag var. Så istället för att bli mobbad av andra, så blev jag till sist mobbad av mig själv.

2013 på våren så brakade allt. Jag hade försökt hålla allting inom mig så länge, att min kropp bara gav upp. Jag grät grät grät och grät. Började isolera mig. Fastnade i ett självskadebeteende och i ätsörningar. Hatade mig själv, äcklades av mig själv. Tyckte jag var så ruttet värdelös att jag inte var värd att må bra. Det var ju ändå mitt eget fel alltihop.

I slutet av 2013 började panikångestattackerna komma, för det mesta i skolan. Jag skakade, hyperventilerade, trodde jag blivit galen, trodde jag skulle dö, kunde inte andas, hjärtat slog superhårt och det kändes som om jag försvann in i en egen bubbla. Vissa gånger höll panikattackerna på i flera timmar, och då fick kroppen sån syrebrist att jag inte kunde röra på benen eller armarna mer. Äcklig känsla kan jag säga er.

2014 var dock det värsta året. Var in på avdelningsvård vid Vasa centralsjukhus psykiatriska avdelningar sammanlagt fyra gånger det året. Tre gånger var jag frivilligt inskriven, och en gång tvångsvårdad. Jag har varit på tre (eller egentligen fyra) olika avdelningar (vissa bra, vissa förjävliga). Inläggningarna har varit allt mellan en natt till lite över två månader.

Jag har gått i terapi sedan september 2013, och mina psykologer/terapeuter har funkat olika bra. Den allra bästa terapeuten var han jag gick till år 2014 innan jag var tvungen att byta. Nu går jag i DBT (sedan oktober i år) och hoppas på att det ska ge goda resultat. Man tycker ju att 3h terapi i veckan borde vara bra. Träffar också en näringsterapeut ett par gånger i månaden och ska eventuellt (om jag vågar) börja gå och äta lunch en gång i veckan till ätstörningspolikliniken i Vasa.

Nu är jag dock på bättringsvägen, eller i ”recovery” som man också kan kalla det. Jag har äntligen en antidepressiv som funkar och jag tror också på terapin jag går i. Mår bättre än jag gjort på över ett år och är starkare än jag någonsin varit. Visst finns det ännu dagar då jag ligger i sängen och skakar av ångest, men nuförtiden finns det också dagar som är ganska bra.
Livet – jag är på väg tillbaka.

Om ni vill får ni gärna kika in på min blogg där jag har bloggat om min psykiska ohälsa sen juni.

Sänder er massa kärlek. Ni är viktiga, kom ihåg det. Och du är aldrig aldrig ensam!